Giraffer — ståtliga, långbenta och eleganta

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA

DE GRÅ granitblocken kändes fuktiga och kalla i den tidiga gryningen. Vi hade kurat ihop oss bland dessa stora stenblock med en bleckmugg hett te i handen och blicken fäst vid den afrikanska stäppen nedanför. * Vårt tålamod blev belönat. I det svaga gryningsljuset gick en hjord giraffer i sakta mak över slätten — ståtliga, långbenta och eleganta. På styltlika ben och med de långa, böjda halsarna svajande som masterna på segelskepp i vinden skred de graciöst fram som i slow motion. Vi tappade nästan andan. Synen var så vacker!

Helt ostörda av vår närvaro vände de sig alla samtidigt och travade in i en dunge med frodiga akacieträd och sträckte sig upp mot de högsta torniga grenarna. Skickligt och varsamt plockade dessa blida bjässar de små gröna bladen med sina långa tungor. Där, högt ovanför marken, stack de sina huvuden rakt in i en koloni av vävarfågelbon och betade helt obekymrat vidare. Fåglarna protesterade högljutt mot de långhalsade inkräktarna. Störd av att bli så högljutt avvisad flyttade sig hjorden lugnt och värdigt till andra träd.

Snabba och graciösa

Alla som har sett dessa varelser på zoo med de långa halsarna uppstickande över ett stängsel kanske har svårt att föreställa sig deras verkliga skönhet och behagfullhet när de i frihet befinner sig i sin naturliga miljö i den afrikanska bushen. Giraffens rörelser är graciösa och lediga. När den galopperar fram över de öppna grässlätterna, ser den så vek, nästan bräcklig, ut att man tror att den skulle kunna snubbla över minsta lilla hinder och falla omkull. Men tvärtom är en fullvuxen giraffhane, som kan väga uppemot 1.300 kilo, en smidig löpare som är säker på foten och kan nå hastigheter på närmare 60 kilometer i timmen.

Den här fascinerande varelsen finns enbart i  Afrika. Dess milda och fridsamma natur gör den tilltalande att titta på. Giraffens huvud kan beskrivas som unikt och rentav charmigt, med sina långa smala öron och två små horn krönta med sammetslena svarta hårtofsar. De mycket stora och mörka ögonen skyddas av långa, böjda ögonfransar. När giraffen blickar långt bort i fjärran från sin upphöjda utkiksplats, ser den så nyfiken och oskuldsfull ut.

I forna tider uppskattades och värderades giraffen för sitt behagfulla uppträdande och sitt blyga, tysta och fridsamma sätt. Unga giraffer överlämnades till härskare och kungar som gåvor som en symbol för fred och samförstånd nationer emellan. I dag kan man fortfarande se bleknade bilder av giraffer på gamla afrikanska klippmålningar.

Lång och ståtlig

Giraffen är det mest högväxta av alla djur. Från hov till horn kan en fullvuxen hane vara mer än 5,5 meter hög. I de forntida egyptiska hieroglyferna representerade giraffen verbet ”förutspå” eller ”förutsäga” på grund av sin väldiga höjd och förmåga att se långt.

När giraffen står bland grupper av sebror, strutsar, impalaantiloper och andra afrikanska slättdjur, fungerar den som vakttorn. Eftersom den är så hög och har så utmärkt syn, kan den se långt bort i fjärran och tidigt upptäcka en annalkande fara. Närvaron av detta resliga djur skänker därför utan tvivel ett mått av trygghet åt de övriga djuren.

Ett under av formgivning

Giraffen är enastående utformad för att beta bland de översta grenarna på höga träd, långt utom räckhåll för alla andra djur med undantag av elefanten. Den unika utformningen av överläppen med dess gripförmåga och den ytterst rörliga tungan gör att den varsamt kan plocka av bladen från grenar som är översållade med taggar och sylvassa tornar.

 Giraffer kan konsumera uppemot 35 kilo vegetation per dygn. Även om de kan äta många olika sorters bladväxter, är de särskilt förtjusta i de torniga akacieträden som det finns gott om på de afrikanska slätterna. En girafftjur kan sträcka ut sin tunga mer än 4 decimeter i sökandet efter föda. Giraffens hals har ovanligt stor rörlighet, som gör att giraffen kan vända och vrida på sitt långa huvud i häpnadsväckande vinklar, när den skickligt arbetar sig igenom de översta grenarna på träden.

Om det är lätt för giraffen att nå högt upp, har den desto svårare att dricka vatten. När giraffen kommer till ett vattenhål, måste den sakta ställa frambenen brett isär och sedan böja båda knäna för att nå ner till vattnet. I denna otympliga ställning måste giraffen sträcka ut sin långa hals till det yttersta, innan den kan dricka. Som tur är behöver inte giraffen dricka så ofta, eftersom den för det mesta får tillräcklig fuktighet från de suckulenta blad som utgör dess föda.

Halsen och sidorna på giraffen är tecknade med ett vackert nätverk av smala vita linjer som bildar ett gallerverk av lövlika mönster. Färgerna kan variera från gyllenbrunt till djupt kastanjebrunt och till och med svart. När giraffen åldras, mörknar färgerna.

Familjeliv

Giraffer är sällskapliga djur, som rör sig i löst sammansatta hjordar med mellan 2 och 50 djur. En dräktig hona bär sin kalv under en dräktighetstid på mellan 420 och 468 dygn, innan hon föder en två meter hög unge. Vid födseln formligen faller kalven mer än två meter ner till marken, huvudstupa! Men inom 15 minuter reser sig ungen helt oskadd upp på vingliga ben och är redo att dia. Efter två, tre veckor börjar kalven instinktivt knapra på de späda skotten på akaciegrenarna, och snart är den stark nog att hålla jämna steg med moderns långa kliv.

En giraffunge är en ståtlig miniatyr av sina föräldrar. Även om den är kort med giraffmått mätt, är den högre än de flesta människor. Där kalven står, nyfiken och orädd, noga övervakad av sin resliga mor, utgör den en ljuvlig syn.

Under kalvningssäsongen samlas ungarna i kalvgrupper, där de tillbringar dagen med att vila, leka och iaktta vad som händer runt omkring dem. En nyfödd kalv växer otroligt snabbt. På sex månader kan den växa så mycket som 1 meter, och den kan fördubbla sin höjd på ett år. På bara en vecka kan kalven växa så mycket som 23 centimeter! Giraffmodern är mycket beskyddande, och även om hon tillåter kalven att ströva i väg ett stycke, har hon med sin utmärkta synförmåga ändå möjlighet att hålla ögonkontakt med ungen.

Med sin enastående storlek, rörlighet, snabbhet och skarpa syn har giraffen i vilt tillstånd få andra fiender än lejon. Det är människan som har jagat och dödat denna vackra varelse i stort antal. Obarmhärtigt förföljd för sitt vackra skinn, smakfulla kött och långa svarta tagel — som somliga  tror besitter mystisk kraft — går detta fridsamma djur nu en osäker framtid till mötes. En gång i tiden var giraffen ett vanligt förekommande djur i många delar av Afrika, men nu är den relativt säker bara i viltreservaten och naturskyddsområdena, där den är fridlyst.

De som i dag åker på safari i Afrika kan fortfarande hänföras av åsynen av långhalsade giraffer som fritt springer över de stora grässlätterna. Där kan de ses beta bland de högsta grenarna på de torniga akacieträden eller på giraffers vis bara blicka långt bort i fjärran. Detta ståtliga djur, med sin märkliga, vackra form och sitt blida sätt, är verkligen ett under av formgivning — ytterligare ett bevis på den kreativa genialiteten och den enastående personligheten hos den allsmäktige Guden, Jehova. — Psalm 104:24.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 18]

ETT LÅNGHALSAT UNDERVERK

Giraffens märkliga kroppsbyggnad och enorma storlek borde innebära problem — åtminstone skulle man kunna tro det. Med giraffens höjd och långa hals verkar det omöjligt att reglera blodflödet till alla delar av kroppen. När giraffen sänker huvudet mot marken, borde gravitationskraften få blodet att rusa till huvudet och översvämma hjärnan. När giraffen höjer huvudet, borde blodet rusa tillbaka till hjärtat och få djuret att förlora medvetandet. Men inget av det här händer. Varför inte det?

Giraffens cirkulationssystem är en fantastisk konstruktion, genialiskt skräddarsydd för att passa djurets unika form och kroppsstorlek. Själva hjärtat är exceptionellt stort och måste pumpa hårt för att blodet skall nå hjärnan, ända till tre och en halv meter högre upp. Med 170 slag i minuten producerar de sju centimeter tjocka hjärtväggarna ett systoliskt blodtryck som är nästan tre gånger så högt som hos människan. För att riskfritt kunna klara av en sådan kraft måste både halspulsådern, som för blodet till hjärnan, och halsvenen, som återför blodet till hjärtat, vara stora. Dessa blodkärl är faktiskt mer än två centimeter i diameter och är förstärkta med stark, elastisk vävnad som gör dem flexibla och starka.

När giraffen sänker huvudet, hindrar klaffar i halsvenen blodet från att rusa tillbaka till hjärnan. Vid hjärnans bas löper halspulsådern in i en annan enastående konstruktion som kallas ”undernätet”. Här bromsas det starka blodflöde som blir följden av att giraffen sänker halsen genom att ledas in i ett speciellt nätverk av små blodkärl som reglerar blodtrycket och skyddar hjärnan mot en kraftfull svallvåg av blod. Blodkärlen i undernätet utvidgas när huvudet sänks och dras samman när giraffen lyfter huvudet, vilket utjämnar verkningarna av gravitationen och motverkar det kraftigt minskade blodtrycket och risken för blackout.

Giraffens hals är också en underbar konstruktion. Forskare blev förvånade över att upptäcka att giraffens häpnadsväckande långa hals har samma antal kotor som halsen på en mus eller de flesta andra däggdjur! Men till skillnad från de flesta andra däggdjur har giraffen förlängda halskotor som är speciellt utformade som kulleder och ger en anmärkningsvärd flexibilitet. På så sätt kan giraffen böja och vrida halsen, så att den kommer åt att putsa sig på alla delar av kroppen och når upp till de höga grenarna på ett träd för att livnära sig.