Översvämningarna i Moçambique — hur kristna hjälpte de nödställda

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I MOÇAMBIQUE

TIDIGT förra året lamslogs TV-tittarna av bilder från Moçambique som visade människor som klamrade sig fast på trädgrenar för att undkomma hotande vattenmassor. En kvinna födde sitt barn uppe i ett träd, och man fick se henne och hennes barn lyftas i väg till säkerhet av en helikopter. Men tusentals var strandsatta i dagar — en del med ormar som sällskap — tills vattnet sjönk undan eller tills de räddades av helikoptrar.

Tragedin började med skyfallsliknande regn i Moçambiques huvudstad, Maputo. Inom några timmar var hela förstäder översvämmade. På en del ställen steg vattnet upp till hustaken. Vägar förvandlades till vilt forsande floder. Stora strömfåror bildades. Hus och bilar och nästan allt annat spolades bort. Men det värsta återstod ännu.

Regnen fortsatte och dränkte hela södra delen av landet. Det regnade också i grannländerna Sydafrika, Zimbabwe och Botswana. Eftersom floderna Incomati, Limpopo och Zambezi flyter från dessa länder genom Moçambique på sin väg till havet, blev stora områden i Moçambique förhärjade, när dessa floder svämmade över sina bräddar. Hur de kristna  hjälpte varandra under den här katastrofen är en trosstärkande berättelse.

Bedömning av de första skadorna

Den 9 februari förra året lämnade två representanter för Jehovas vittnens avdelningskontor Maputo för att besöka den norra delen av landet. Omkring klockan nio på morgonen passerade de staden Xinavane, där floden Incoluanes vattenstånd var mycket högt. De beslöt att fortsätta vidare till Xai-Xai, huvudstaden i provinsen Gaza. Men de konstaterade att nära staden Chókwè, där de värsta översvämningarna ofta inträffar vid oväder, syntes inga tecken till problem. De beslöt därför att återvända till Maputo.

När de närmade sig Xinavane på återfärden, stoppades de i en polisspärr. ”Vattenmassorna från Sydafrika har kommit och skurit av huvudvägen”, varnade polisen. ”Varken bussar eller lastbilar kan passera.” Den del av vägen som de hade passerat på morgonen stod nu helt under vatten! Området var isolerat från resten av landet, eftersom floderna längre norrut också steg.

De två bröderna bestämde sig för att tillbringa natten i det närbelägna Macia. Under natten förvärrades situationen. Hela staden Xinavane översvämmades, och människorna där förlorade allt. Man gjorde anordningar för att hjälpa de Jehovas vittnen som fanns i området att ta sig till en Rikets sal i Macia, där ett provisoriskt flyktingläger upprättades. Vittnena begav sig genast till olika butiker och köpte sådana basvaror som ris, bönor, mjöl och olja.

Man oroade sig nu för medkristna i Chókwè och städerna där omkring. Tillsyningsmännen i församlingar i Chókwè samlades och organiserade en massevakuering. Budskapet spreds: ”Ge er av omedelbart och bege er till Macia!” Men snart insåg man att många från Xinavane inte hade kommit dit. Därför sändes vittnen i väg för att se hur det var med dem. Man fick också veta att en kristen äldste hade drunknat i sitt hus. Man ordnade med hans begravning, och sedan letade man reda på resten av vittnena — en del befann sig på hustak — och hjälpte dem att ta sig till Macia.

Sedan man ordnat detta, begav sig representanterna från avdelningskontoret till Bilene, en liten stad vid kusten, där de chartrade ett flygplan till Maputo. Så långt de kunde se var området översvämmat. Det rapporterades att enbart i provinsen Gaza var 600.000 människor berörda.

Situationen förvärras

Under de följande dagarna tilltog regnet alltmer, och de centrala provinserna i Moçambique översvämmades också. Sedan bildades en enorm tropisk cyklon, kallad Eline. Den 20 februari vräkte den ut förödande regn över provinserna Inhambane, Sofala och Manica. Ännu mer översvämning, död och förstörelse blev resultatet.

Därefter, mot slutet av februari, översvämmades staden Chókwè och hela den omgivande regionen på ett sätt som man aldrig sett förut. Strax före midnatt lördagen den 26 februari kom vattenmassorna som en stor störtflod som spolade bort allt som låg i vägen. ”Vi väcktes av att en grannkvinna ropade genom fönstret”, berättar Luis Chitlango, ett 32-årigt Jehovas vittne.

Chitlango förklarar: ”När vi hoppade ur sängen, kunde vi höra det starka dånet från vattnet. När vi flydde, träffade vi på många ormar. Klockan sex på morgonen kom vi fram till högre mark, men senare på förmiddagen, när vattenmassorna hade stigit på alla sidor, måste vi klättra upp i träden. Vi var 20 personer i vår grupp.

Männen klättrade upp i träden först. Sedan lyfte kvinnorna upp barnen till dem, och man band fast barnen vid trädgrenar. Sedan följde kvinnorna efter med sina späda barn. Då och då klättrade vi ner  från träden och letade igenom marken under vattnet efter jordnötter, som vi visste odlades i området.

Efter tre dagar beslöt vi att vi alla skulle gå till Chókwè. Vattnet stod oss upp till bröstet, och vi måste kämpa mot starka strömmar. Längs vägen såg vi många människor i träd och på hustak. Följande dag hade vattenmassorna sjunkit undan så pass att lastbilar kunde nå staden och ta med människor till Macia.”

Jehovas vittnens flyktingläger

Den 4 mars chartrade Jehovas vittnens avdelningskontor ett plan och flög representanter till katastrofområdet. En stor del av befolkningen hade flytt till Macia, som hade förvandlats till ett enormt flyktingläger. Många översvämningsoffer led av influensa, undernäring, malaria och andra sjukdomar.

Scenen såg ut som en krigszon. Helikoptrar från olika länder fyllde luften över staden och landade på provisoriska landningsbanor för att lasta ur förnödenheter. När Jehovas vittnens hjälpteam anlände till Macia, gjorde de inte bara anordningar för att ge de nödställda mat, utan de satte också upp en sjukavdelning. Först skaffade man emellertid tillstånd från de lokala myndigheterna som lovordade initiativet.

I Jehovas vittnens läger, som inhyste nästan 700 vittnen och andra, begrundades en bibeltext varje morgon klockan 6.30. När maten som lagats av kristna systrar var färdig, ropade man upp namnen på familjeöverhuvudena. Var och en av dem angav med fingrarna hur många tallrikar han behövde, och maten kunde delas ut.

Varje sida av livet i lägret var väl organiserad. Några var tilldelade uppgiften att handla mat, andra att se till att det fanns rent dricksvatten, tömma latriner och så vidare. Den goda organisationen gick inte obemärkt förbi regeringstjänstemän, som kommenterade:  ”Det här är en bra plats att vara på. Ingen behöver vara utan mat, och det är inga som grälar.” En myndighetsperson sade: ”Alla borde besöka Jehovas vittnens läger för att se hur saker och ting skall fungera.”

En dag kallade hjälpkommittén samman de kristna äldste och informerade dem om att avdelningskontoret hade gjort anordningar för att bygga upp hus och Rikets salar och även förse översvämningsoffren med det nödvändigaste. Följande morgon när man begrundade dagens bibeltext gjordes det pålysningar om dessa planer. Det blev en lång applåd.

Fastän myndigheterna hade donerat två stora tält, var det fortfarande många i lägret som sov under bar himmel. Därför organiserades ett team bland de översvämningsdrabbade för att bygga en stor Rikets sal på den tomt som tillhörde församlingen på platsen. Den byggdes på moçambikiskt sätt av vassrör och korrugerad plåt med plats för 200 personer. Den blev färdig på bara två dagar!

Att finna de isolerade

Under tiden, efter det att vattenmassorna sjunkit undan något, upprättades den 5 mars ett räddningsteam som skulle åka till staden Aldeia da Barragem i ett av de först översvämmade områdena. Där fanns en församling på omkring 90 Jehovas vittnen, och man hade inte hört någonting från dem.

På vägen dit passerade teamet Chihaquelane, ett stort flyktingläger med omkring 100.000 människor. På båda sidor av vägen, som på vissa ställen hade spolats bort, var området översvämmat så långt ögat kunde se. En medlem av teamet berättade: ”När vi anlände till Chókwè mötte oss en bedrövlig syn. Många hus vid infarten till staden hade fortfarande vatten upp till taken. De flesta hus var dränkta av vattenmassorna. Det höll på att mörkna, och vi hade fortfarande 25 kilometer att åka innan vi var framme i Aldeia da Barragem.”

Under natten nådde teamet slutligen fram till sitt mål. En medlem av teamet påminner sig: ”Vi stannade och undrade vad vi skulle göra härnäst.” Då hördes ropet ”Bröder!” åtföljt av höga, lyckliga skratt. När Jehovas vittnen på platsen såg ljusen från de två fordonen, tänkte de genast att det kunde vara deras bröder och talade om det för andra. De som såg det här var mycket imponerade och sade: ”Dessa människor har verkligen kärlek. De kommer på besök och har även mat med sig!”

Fortsatt omsorg

Bröderna från Aldeia da Barragem fick hjälp att ta sig till lägret i Macia, där de fick mat, husrum och medicinsk vård. Under tiden blev situationen i Macia kritisk. Det var ont om mat, medicin och bränsle, eftersom dessa förnödenheter sändes in med flyg. Behovet att återställa en landförbindelse med Maputo var överhängande. Detta gjordes den 8 mars.

Den stora staden Xai-Xai hade blivit helt översvämmad. På en del platser i stadens centrum stod vattnet tre meter högt! Vittnena upprättade en hjälpkommitté som skulle ta hand om bröderna där. Dessutom organiserades kommittéer för att bistå dem som behövde hjälp i provinserna Sofala och Manica.

Hjälpsändningar kom från Jehovas vittnen i andra länder. Avdelningskontoret i Sydafrika ordnade till exempel med att tonvis av kläder, filtar och annat sändes över. Och Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York gjorde medel tillgängliga till hjälp för dem som drabbats av katastrofen.

När vattenmassorna sjunkit undan tillräckligt och man hade fått klarhet i vilka som hade förlorat sina hem, började arbetet med att bygga upp hus och Rikets salar. En byggnadskommitté upprättades och understöddes av dussintals frivilliga som omedelbart satte i gång med arbetet. Sedan dess har mer än 270 hus och åtminstone fem Rikets salar återuppbyggts.

När de första husen som byggdes av frivilliga arbetare bland vittnena började komma upp, lade människor märke till detta. En grannkvinna sade: ”Ni tillber en levande Gud. Våra pastorer glömmer sina får som lider. Men ni får dessa vackra hus.” I sådana områden har många tagit emot Rikets budskap som predikats av Jehovas vittnen, och många bibelstudier har satts i gång. — Matteus 24:14; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Fastän många Jehovas vittnen förlorade alla sina materiella ägodelar, var det ingen som förlorade tron. I stället har deras tro på Jehova Gud och på den världsvida sammanslutningen av medtroende stärkts. De är tacksamma mot det kärleksfulla internationella brödraskap som så snabbt reagerade på denna hemska katastrof. De har personligen fått uppleva Jehovas ömma omvårdnad och beskydd, och de kommer alltid att minnas Bibelns ord: ”Jehova är stor.” — Psalm 48:1.

[Bild på sidorna 24, 25]

Leriga vattenmassor översvämmade staden Xai-Xai

[Bild på sidan 25]

Hjälpsändningar flögs in

[Bild på sidan 26]

Jehovas vittnens hjälpteam satte upp en sjukavdelning

[Bild på sidan 26]

Man fortsätter att bygga nya hus

[Bild på sidan 26]

Det största flyktinglägret hyste 100.000 människor