Lyckliga trots problem – Del två

Som framgick av artikeln ”Lyckliga trots problem – del 1” kan Bibelns principer ge familjer stöd i svåra tider. * Jehova Gud ger dem som lever efter hans normer det här löftet: ”Jag ger dig insikt och undervisar dig om den väg du skall gå. Jag skall ge dig råd, med mitt öga riktat på dig.” (Psalm 32:8)

När det uppstår ekonomiska problem. Ekonomiska problem ger ofta upphov till häftiga gräl makar emellan. Men Bibelns principer kan hjälpa familjer att få en rätt syn på pengar. Jesus sade: ”Sluta upp med att vara bekymrade för er själ i fråga om vad ni skall äta eller vad ni skall dricka, eller för er kropp i fråga om vad ni skall ha på er. ... Er himmelske Fader vet ju att ni behöver allt detta.” (Matteus 6:25, 32)

På sidan 23 berättar Issachar, som bor i USA, hur han och hans familj klarade av de ekonomiska svårigheterna efter det att orkanen Katrina förstört deras hus.

När någon i familjen drabbas av sjukdom. Så gott som alla människor blir sjuka. För det mesta är sjukdomen övergående, och den sjuke blir snart frisk igen. Men hur blir det om någon i familjen får en kronisk sjukdom? Bibeln säger att Jehova kan stödja den som är sjuk. (Psalm 41:1–3) Hur kan Jehova använda familjen till att ge stöd och omvårdnad?

På sidan 24 berättar Hajime, en familjefar i Japan, hur han och döttrarna har hjälpts åt att sköta hans hustru, Noriko, sedan hon fått en svår sjukdom.

När ett barn dör. Ett barns död är en av de största tragedier som kan drabba en familj. Jehova lovar att torka bort alla tårar som kommer av sådana tragiska förluster. (Uppenbarelseboken 21:1–4) Redan nu ger han tröst åt de drabbade. (Psalm 147:3)

På sidan 25 berättar Fernando och Dilma, som bor i USA, hur Bibeln styrkte dem när deras lilla dotter dog.

Bibeln ger tillförlitlig vägledning när familjer ställs inför svårigheter och problem, som berättelserna på följande sidor visar.

[Fotnot]

 [Ruta/Bilder på sidan 23]

När det uppstår ekonomiska problem

Berättat av Issachar Nichols, USA

”Orkanen Katrina förstörde vårt hus, och kvar blev bara en betongplatta. Skolan där jag arbetade var översvämmad i en och en halv månad.”

SOMMAREN 2005 bodde min hustru, Michelle, vår tvååriga dotter, Sydney, och jag i Bay Saint Louis i Mississippi. Eftersom Michelle och jag är Jehovas vittnen, ville vi ägna oss åt den kristna förkunnartjänsten så mycket som möjligt. Jag var yrkeslärare, och skolan där jag undervisade låg i New Orleans i Louisiana inte så långt från vårt hem. Jag arbetade i skolan tre dagar i veckan, och mycket av den övriga tiden använde jag till att undervisa människor om Bibeln. Vi trivdes med våra rutiner. Men så meddelade nyheterna att orkanen Katrina troligen skulle drabba vårt område. Vi började genast förbereda oss för evakuering.

När stormen var över var vårt hus i Bay Saint Louis förstört, och det var också skolan i New Orleans där jag undervisade. Försäkringar och bidrag från staten gjorde att vi kunde skaffa oss en ny bostad, men det var mycket svårt att få ett fast arbete. Dessutom fick min hustru en virusinfektion på grund av förorenat vatten. Hennes immunsystem försvagades, och hon fick en West Nile-virusinfektion genom ett myggbett. Under tiden blev försäkringskostnaderna högre, och levnadsomkostnaderna steg.

För att anpassa oss till våra nya omständigheter lärde vi oss att vara mer försiktiga med utgifter – även när det gällde nödvändiga saker. Jag var också tvungen att sänka kraven när det gällde vilket slags arbete jag kunde acceptera.

Jag måste medge att det inte var lätt för oss när vi förlorade alla våra tillhörigheter. Men vi var tacksamma för att vi var vid liv. Hela den här händelsen bekräftade att materiella ägodelar har ett begränsat värde. Ja, vi blev påminda om Jesu ord: ”Inte ens när någon har överflöd härrör hans liv från det han äger.” (Lukas 12:15)

Vi insåg också att hur eländiga vi än kände oss för att vi hade förlorat så mycket, fanns det många som hade förlorat mer. Några hade till och med förlorat livet. Jag började genast ta del i hjälparbetet och hade fullt upp med att ge stöd och tröst till de drabbade.

Under den här prövningen har orden i Psalm 102:17 tröstat oss mycket. Där sägs det om Jehova Gud: ”Han vänder sig till de utblottades bön, deras bön föraktar han inte.” Vi har som familj känt hans stöd.

[Ruta på sidan 23]

När orkanerna Katrina och Rita 2005 drog in över USA:s kust längs Mexikanska golfen, satte Jehovas vittnen snabbt upp 13 hjälpcentraler, 9 lagerlokaler och 4 bränsledepåer. Närmare 17 000 frivilliga Jehovas vittnen från USA och 13 andra länder kom för att ta del i hjälparbetet. De reparerade tusentals hus.

 [Ruta/Bilder på sidan 24]

När någon i familjen drabbas av sjukdom

Berättat av Hajime Ito, Japan

”Att laga mat tillsammans var en favoritsysselsättning – tills Noriko blev sjuk. Nu kan hon varken äta eller dricka genom munnen, och hon kan inte heller tala. Hon sitter i rullstol och andas med hjälp av respirator.”

I MAJ 2006 började min hustru, Noriko, få svårt att tala. Under sommaren fick hon problem med att äta och dricka. I september fick hon diagnosen amyotrofisk lateralskleros (ALS) – en fortskridande sjukdom som påverkar nervcellerna i hjärnan och ryggmärgen. På bara fyra månader förändrades vårt liv fullständigt. Och hennes problem hade bara börjat.

Snart blev Norikos tunga förlamad och likaså hennes högra hand. En åtgärd som kallas gastrostomi gjorde det möjligt att ge henne näring genom en sond. Och sedan gjordes en trakeotomi – ett operativt ingrepp i halsen för att ge fria luftvägar – men det gjorde att hon inte kunde tala. Det är svårt att föreställa sig hur förkrossande det här var för Noriko, eftersom hon alltid varit så aktiv. Vi är Jehovas vittnen, och Noriko och våra döttrar har varit heltidsförkunnare. Nu är Noriko beroende av en respirator för att kunna andas, och för det mesta är hon sängliggande.

Men detta har ändå inte stoppat Noriko! Hon är till exempel med vid kristna möten i rullstol och med respiratorn ansluten. Hennes hörsel har försämrats, så en av våra döttrar skriver ner mycket åt henne av det som sägs under mötet så att hon kan få nytta av programmet. Och även om Noriko har varit tvungen att sluta som heltidsförkunnare skriver hon fortfarande brev till människor och undervisar dem om Bibelns hoppfulla budskap. Hon använder speciella hjälpmedel som installerats på vår dator. (2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1–4)

Vi samarbetar i familjen för att hjälpa Noriko. Båda döttrarna har skaffat nya arbeten så att de kan finnas till hands och hjälpa till mer hemma. Vi tre sköter det dagliga hushållsarbetet, det som Noriko brukade ta hand om.

Ibland på morgonen när jag tittar på Noriko, ser hon så trött ut. Jag tänker för mig själv: Jag skulle vilja säga åt henne att ta det lugnt i dag. Men Noriko vill förmedla Bibelns budskap till andra. När jag börjar förbereda datorn åt henne strålar hennes ögon! Hon blir piggare när hon skriver. Jag har kommit att inse värdet av att ”alltid [ha] rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Korinthierna 15:58)

Det som Jason Stuart, som också har ALS, varit med om, och som finns återgivet i Vakna! för januari 2006, har hjälpt Noriko mycket när det gäller att inte bli missmodig. När sjukhuspersonalen undrade hur hon kunde vara så positiv, berättade Noriko för dem om artikeln, och vi lämnade exemplar av den till personalen. Att undervisa andra om sin tro håller modet uppe på min hustru.

Noriko och jag har varit gifta i 30 år, men under de tre senaste åren har jag kommit att uppskatta sådant hos henne som jag tidigare tog som något självklart. Jag är så glad att jag gifte mig med henne!

 [Ruta/Bilder på sidan 25]

När ett barn dör

Berättat av Fernando och Dilma Freitas, USA

”Det trauma det innebär att förlora ett barn går inte att beskriva. Det kan inte finnas någon större smärta.”

VÅR dotter, som vi gav namnet Precious, dog den 16 april 2006. Hon blev bara tio dagar. Tre månader in i graviditeten konstaterade läkarna att vårt ofödda barn hade ett allvarligt problem med hjärtat. När förlossningen närmade sig blev det uppenbart att hon skulle dö kort efter födelsen – om hon alls levde. Det här var extremt svårt för oss att acceptera. Vi hade tre friska barn. Vi kunde inte tro att vårt lilla barn skulle dö.

När Precious var född gav en erfaren specialist på kromosomavvikelser henne diagnosen trisomi 18-syndromet, ett sällsynt syndrom som bara drabbar omkring 1 barn på 5 000. Det stod klart att hon inte skulle leva länge. Vi kände oss fullständigt hjälplösa, för det var så lite vi kunde göra. Det enda vi kunde göra var att stanna hos henne under den korta tid hon levde. Så det var vad vi gjorde.

Vi är så tacksamma för de tio dagar vi fick med Precious. Vi fäste oss vid henne under den tiden, vi och våra tre döttrar. Vi höll henne, talade till henne, kramade henne och kysste henne och tog så många kort vi kunde på henne. Vi till och med pratade om vem i familjen hon var mest lik. Specialisten som ställde Precious diagnos besökte oss varje dag på sjukhuset. Han grät med oss och talade om hur ledsen han var. För att han skulle minnas Precious gjorde han till och med en teckning av henne medan han talade med oss. Han gav oss en kopia.

Som Jehovas vittnen tror vi fullt och fast på det Bibeln lär att Gud kommer att skapa paradisiska förhållanden på vår jord och att han kommer att föra dem som har dött tillbaka till liv på jorden – också små barn som Precious. (Job 14:14, 15; Johannes 5:28, 29) Vi ser fram emot den dag när vi får hålla henne och krama henne igen. Varje gång vi hör ordet ”paradis” värmer det hoppet våra hjärtan. Under tiden tröstas vi av tanken på att Precious finns i Guds minne och inte längre lider. (Predikaren 9:5, 10)