Mitt liv som lycklig herde

Berättat av Alymbek Bekmanov

När jag var tre år började jag valla får, och jag tyckte mycket om det. När jag var 17 hade jag blivit en van herde. Längre fram fick jag lära mig att det också finns andliga herdar. Jag ska berätta varför jag tycker att det är en ännu trevligare uppgift att vara en sådan herde.

JAG är född 1972. Min stora kirgiziska familj bodde i Tjyrpykty, ett litet samhälle som ligger vid den vackra sjön Issyk-Kul. Trakten kring sjön är ett omtyckt turistmål för dem som kommer till Kirgizistan, en tidigare sovjetrepublik. Nu bor jag och min fru Gulmira i huvudstaden Bisjkek, som ligger omkring 20 mil från det samhälle där jag växte upp.

En herde och hans får

När jag var liten brukade vi varje vår föra fåren till betesmarker som låg högt uppe i bergen. Det innebar en stigning på mer än 3 000 meter, något som tog oss flera dagar. En del andra herdar valde en kortare väg och kom fram snabbare. Men den vägen gick nära klyftor och raviner, och får som kom lite på avvägar kunde ibland bli skadade eller rentav dödade.

Längs den sträckan hände det ofta att vargar skrämde fåren eller angrep dem genom att skilja dem från hjorden och döda dem. Så min farbror valde en väg som var enklare och inte så farlig, även om det tog oss minst en dag extra. Ibland försökte jag skynda på, men min farbror hindrade mig. ”Alymbek”, sade han, ”tänk på fåren, inte på dig själv.”

På de vackra betesmarkerna högt uppe i bergen gjordes tillfälliga fållor eller inhägnader som skydd för fåren nattetid. En del herdar tyckte om att sova länge på morgnarna och förde inte fåren till betet förrän långt efter soluppgången. Det hann bli jättevarmt innan fåren kunde börja beta.

Det dröjde inte länge förrän de stod intill varandra med böjda huvuden och flämtade efter luft. Eftersom de inte kunde äta sig mätta blev de magra och svaga. Min farbror däremot var uppe före gryningen – vid fyratiden på morgonen. När solen gick upp hade han redan fått ut sina får på fina betesmarker. Där hade de tid att beta i den friska morgonluften. Som folk ofta sade: ”Det syns på fåren vad de har för herde.”

 En bra tid att kolla upp och sköta om fåren är när de slutat beta för att vila. Något av det mest besvärliga som våra får kunde råka ut för var när flugor lade ägg i naveln. Naveln blev då inflammerad och svullnade upp. Om man inte tar itu med en sådan sak i tid kan smärtan bli så svår att fåret drar sig undan och dör. Vi undersökte fåren nästan varje dag så att vi kunde sköta om dem. Det tog förstås tid och var ganska krävande, men så hade vi också glada och friska får.

Varje kväll när vi kom tillbaka till fållan räknade vi fåren. De gick in i fållan genom en smal grind – ibland tre eller fyra åt gången. Vi hade många hundra får i vår hjord, ändå blev vi så bra på det här att vi kunde räkna uppåt 800 får på bara 15–20 minuter. Vi fick öva en hel del, men vi klarade det!

Om vi märkte att ett enda får saknades brukade min farbror ta bössan och staven och gå ut och söka efter det, även om det var mörkt och regnigt. Han ropade högt på fåret. Rösten skrämde i väg vilda djur. När fåret hörde hans röst kunde man riktigt se hur tryggt det kände sig.

Alla får fick ett eget namn, som kunde ha med utseendet eller personligheten att göra. I varje hjord verkade det alltid finnas några envisa får. Av någon anledning hade de helt enkelt ingen lust att lyda herden. Ibland kunde andra får börja följa efter ett sådant får. Så herden försökte öva och fostra de envisa fåren. Han kunde till exempel lämna kvar ett motsträvigt får ensamt i fållan. Med tiden lärde sig en del av dem att bli mer följsamma. Får som fortsatte att envisas brukade sluta sina dagar på vårt middagsbord.

Ett annat slags herde

1989 satsade jag på kampsport och blev väldigt bra på det. Året därpå blev jag inkallad till militärtjänst i den sovjetiska armén. Under tiden som jag var i Ryssland bildade mina kompisar från kampsportsvärlden ett eget kriminellt gäng. När jag kom tillbaka till Kirgizistan erbjöd de mig att gå med i deras gäng och lovade att jag inte skulle behöva sakna någonting i livet. Men vid den här tiden träffade jag också på Jehovas vittnen.

Vittnena svarade på frågor som jag grubblat mycket över ända sedan jag var liten, till exempel varför människor dör. Av våra samtal förstod jag att döden beror på att den första människan, Adam, syndade. (Romarna 5:12) Jag fick också veta från Bibeln att Jehova, den sanne Guden, sände sin Son Jesus som vår friköpare och att vi kan få vår nedärvda synd övertäckt om vi sätter tro till Jehova och hans Son. Det skulle då göra det möjligt för oss att få leva i ett paradis på jorden, precis som Gud hade tänkt från början. (Psalm 37:11, 29; 83:18; Johannes 3:16, 36; 17:1–5; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

De svar från Bibeln som vittnena gav mig var så klara och tydliga att jag utbrast: ”Så här måste det ju vara!” Jag kände inte längre för att vara tillsammans med mina gamla kompisar. De försökte flera gånger få mig att komma tillbaka. Men eftersom jag så gärna ville lära mig mer om Bibeln och leva efter den, kunde jag vara stark och stå emot deras frestande erbjudanden och så småningom bli en andlig herde.

Det var ungefär vid den här tiden som en omtalad helbrägdagörare brukade komma hem till min mamma. En dag när jag kom hem var den här kvinnan mitt inne i en spiritistisk seans. Hon sade att jag hade en speciell gåva och uppmuntrade mig att gå till moskén och ta emot en amulett som hon påstod skulle hjälpa mig. Hon höll nästan på att övertyga mig om att jag skulle få gåvan att bota andra om jag gjorde det.

Nästa dag gick jag till de vittnen som studerade Bibeln med mig och berättade vad som hänt. De visade mig från Bibeln att Jehova är emot alla former av spiritism, eftersom  det har med onda andar att göra. (5 Moseboken 18:9–13) Jag kunde inte sova på flera nätter för att demonerna störde mig. När vittnena hade lärt mig hur man ber till Jehova i enlighet med hans vilja blev jag av med mardrömmarna. Jag var säker på att jag hade funnit den sanne herden, Jehova.

Jag fick veta att David, som skrivit många av Bibelns psalmer, också hade varit herde som ung. Han kallade Jehova ”min herde”, och de känslor han hade för Jehova berörde mig djupt. (Psalm 23:1–6) Jag ville efterlikna Jehovas Son, Jesus, som kallas ”herden för fåren”. (Hebréerna 13:20) Vid en sammankomst i Bisjkek i början av 1993 blev jag döpt som ett tecken på att jag överlämnat mitt liv åt Jehova.

Ett viktigt möte

Många av mina släktingar och även grannar började samlas för att studera Bibeln. Omkring 70 stycken från vårt samhälle träffades i närheten av sjön Issyk-Kul. En av mina släktingar, som var ledare i byrådet, var väldigt intresserad. Han erbjöd sig att ordna ett stort möte så att vi kunde förklara vår nya tro. Men de religiösa ledarna försökte få människor i området att hindra vårt predikoarbete. De tänkte försöka använda det här mötet för att vända folk emot oss.

När den dagen kom var det omkring tusen som samlats, däribland folk från tre samhällen i närheten. Det var några få vittnen med, och ett av dem började förklara våra trosuppfattningar. Det hade inte ens gått fem minuter när en person reste sig och högt och ljudligt började ställa provocerande frågor. Anklagelserna och hoten haglade i luften, och stämningen blev så aggressiv att folkmassan tänkte ta till våld.

I det ögonblicket ingrep en av mina äldre bröder, som precis hade börjat studera Bibeln. Alla var rädda för honom och undvek honom därför att han var duktig på att slåss. Han ställde sig modigt mellan angriparna och vittnena, och vi kunde gå därifrån utan bråk. Många av dem som var med vid det där mötet blev längre fram Jehovas vittnen. I dag är det mer än 50 stycken från vårt lilla samhälle på omkring 1 000 invånare som blivit Jehovas vittnen.

 En herdedotter

Några månader före Jehovas vittnens stora sammankomst i Moskva i augusti 1993 träffade jag Gulmira, ett vittne från en kirgizisk by. Hennes familj hade också varit herdar. Gulmiras mamma hade börjat studera Bibeln med ett vittne som hette Aksamaj år 1988, då Jehovas vittnens verksamhet fortfarande var förbjuden i Sovjetunionen. Aksamaj hade på 70-talet blivit det första kirgiziska vittnet i det området.

Snart var Gulmira också med på bibelstudierna med Aksamaj. År 1990 blev både hon och hennes mamma döpta vittnen. Gulmira kände så starkt för sanningen i Bibeln att hon snart började predika på heltid som pionjär.

Jag träffade bara Gulmira då och då under de två år som följde, eftersom jag bodde omkring 15 mil bort. I mars 1995 bestämde jag mig för att lära känna henne lite bättre, så en dag åkte jag och hälsade på henne med det i tankarna. Vilken chock jag fick när jag förstod att hon dagen därpå skulle flytta därifrån och börja arbeta på det ryska avdelningskontoret, mer än 550 mil bort!

Vid den tiden hade jag börjat som pionjär och höll på att lära mig ryska, eftersom vi ännu inte hade någon litteratur på kirgiziska. I tre år brevväxlade Gulmira och jag med varandra och kom överens om att läsa samma avsnitt i Bibeln så att vi kunde utbyta andliga tankar. Jag tillhörde då en församling i Balyktjy, den allra första kirgizisktalande församlingen.

Vi tjänar Jehova tillsammans

1998 kom Gulmira till Kirgizistan på semester, och vi gifte oss. Jag blev inbjuden att komma och arbeta tillsammans med henne på det ryska avdelningskontoret. Vilken tur att jag hade börjat lära mig ryska! Längre fram fick jag i uppgift att arbeta tillsammans med det team som översatte biblisk litteratur till kirgiziska. Jag bad till Jehova om att få vishet och tålamod. Och naturligtvis var Gulmira till stor hjälp för mig.

2004 flyttades den kirgiziska översättningsavdelningen till Bisjkek, och jag utsågs att ingå i den kommitté som har tillsynen över Jehovas vittnens arbete i Kirgizistan. Då fanns det 7 kirgiziska församlingar och mer än 30 ryska församlingar i landet. Nu finns det mer än 20 kirgiziska församlingar och många grupper, och de står för ungefär 40 procent av landets omkring 4 800 vittnen.

Gulmira och jag bestämde oss för att lära oss engelska, för det skulle vi ha nytta av i vår tjänst. Det ledde fram till att vi fick en inbjudan till Jehovas vittnens huvudkontor i USA 2008. Där fick jag gå igenom en särskild kurs för dem som har ledningen i predikoarbetet i sina respektive länder.

Gulmira och jag känner oss nu bättre rustade att kunna hjälpa människor i Kirgizistan att lära känna Gud. Vi har med egna ögon sett att Jehova verkligen är en kärleksfull herde. Jag har själv upplevt att det är precis som psalmisten skrev i Bibeln: ”Jehova är min herde. Ingenting skall fattas mig. På gröna betesmarker låter han mig ligga, till vattenrika viloplatser för han mig. Min själ ger han ny styrka. Han leder mig i rättfärdighetens spår för sitt namns skull.” (Psalm 23:1–3)

[Bild på sidan 23]

Våra får på bete.

[Bild på sidan 23]

Varje kväll räknade vi fåren och såg till att inget saknades.

[Bild på sidan 24]

Gulmira och jag.