Honungsmyror – söta små kryp

VÅR vän Yuminiya, som är aborigin, vill gärna inviga oss i en av öknens hemligheter. Hon tar oss med till en buskskog i ett torrområde norr om Alice Springs i centrala Australien och börjar omsorgsfullt syna den sandiga marken. Under ett mulgaträd, ett slags akacieträd, får hon syn på några småkryp som kommer att visa vägen till en söt smakupplevelse. Det är honungsmyror.

Hon gräver energiskt och följer en myrtunnel djupt ner i den sandiga jorden. Snart är hålet någon meter djupt och stort nog att sitta i. ”Man kan gräva efter honungsmyror när som helst på året”, hör vi nerifrån hålet, ”men det går bäst på vintern, för på sommaren blir det för svettigt.” Vi ser henne granska de blottlagda tunnlarna med ett tränat öga. ”Man måste veta vilken man ska följa”, förklarar hon.

Yuminiya hittar snart boet. Där inne finns minst 20 honungsmyror med uppsvällda bakkroppar, som är stora som druvor och fyllda med en bärnstensfärgad  vätska. Myrorna hänger ner från boets tak och är så uppsvällda att de inte kan röra sig. På några minuter har Yuminiya samlat ihop mer än hundra myror från flera olika kamrar. ”Honungen från de här myrorna är bland det godaste som bushen har att erbjuda”, säger hon.

Levande honungskrukor

Av de mer än 10 000 kända myrarterna är honungsmyran en av de mest originella. Till skillnad från bin, som samlar honung i kakor, förvarar de här myrorna nektar inne i levande arbetsmyror som kallas honungskrukor. Myrkolonin livnär sig av de här levande ”krukorna” under kärva tider.

För att göra ”uttag” och ”insättningar” i en sådan här liten honungsautomat använder en myra sina antenner för att knappa in den rätta koden på honungskrukans antenner. Honungskrukan låser då upp ”valvet” genom att öppna munnen. En speciell magventil med fyra klaffar kontrollerar in- och utflödet. En sådan här arbetare kan av allt att döma tömmas och fyllas på flera gånger under de månader som den lever.

Honungskrukorna för i regel en stillsam men trygg tillvaro under marken, där de är skyddade från torka, hetta och insektsätare. I den här mörka underjordiska världen skyddar de sig mot bakterier och svamp genom att smörja in sig med en antibiotisk vätska från en särskild körtel.

Var kommer ”honungen” ifrån? Näringskedjan börjar med akacieträdens sav och nektar, som äts av små bladlöss. Arbetsmyror mjölkar sedan bladlössen på överflödigt socker, som kallas honungsdagg, eller också samlar de nektar direkt från träden. Till sist för de över den insamlade vätskan till honungskrukorna. Och eftersom dessa inaktiva myror inte är särskilt stora i maten stannar det mesta av honungsdaggen kvar i ”banken”!

Hur går det då för bladlössen? Är de bara förlorare i sammanhanget? Inte alls. För det första låter myrorna dem behålla tillräckligt med nektar. För det andra skyddar myrorna dem från parasiter och insektsätare. Ja, både myror och bladlöss är vinnare i detta symbiotiska samarbete som kallas mutualism.

”Gå till myran”, säger Bibeln. ”Se hur hon gör och bli vis. Fast hon inte har någon befälhavare, förman eller härskare, bereder hon om sommaren sin föda; hon har under skörden samlat sina matförråd.” (Ordspråksboken 6:6–8) Det här är verkligen sant, för myror är samarbetsvilliga, välorganiserade och flitiga. Och tänk så fantastiskt att dessa tåliga ökeninvånare lyckas producera en så söt delikatess i en så ogästvänlig miljö!

[Bild på sidan 11]

Honungsmyrans uppsvällda bakkropp är full av söt nektar.

[Bildkällor på sidan 11]

Sidorna 10 och 11, överst: M Gillam/photographersdirect.com; sidan 11: © Wayne Lynch/age fotostock