Jag har funnit verklig kärlek och frid

Berättat av Egidio Nahakbria

Jag kände mig övergiven och oälskad under hela min uppväxt. Men nu känner jag mig älskad och har verklig inre frid. Hur gick den förändringen till? Låt mig berätta.

JAG kom till världen 1976 i en hydda med jordgolv i bergen i Östtimor, som då var en del av Indonesien. Jag var det åttonde av tio barn, och mina föräldrar var mycket fattiga. Eftersom de inte kunde försörja oss alla behöll de min tvillingbror och bad min kusin ta hand om mig.

I december 1975, precis innan jag föddes, invaderades Östtimor av Indonesien, och det utlöste ett gerillakrig som varade i över tjugo år. Mina första minnen är färgade av våld och lidande. Jag minns tydligt hur vår by attackerades av soldater och hur alla fick fly för sina liv. Min kusin och jag lyckades ta oss till en enslig bergssida dit tusentals timorianer hade tagit sin tillflykt.

Men soldaterna upptäckte vårt gömställe, och snart regnade bomberna över oss. Jag har hemska minnen av den skräck, död och förödelse som följde. När vi slutligen återvände till vår by levde jag i ständig fruktan. Många av våra grannar försvann eller dödades, och jag var alltid rädd att jag stod näst på tur.

När jag var tio blev min kusin sjuk och dog, så mina föräldrar skickade mig till mormor. Hon var änka och bitter på livet. Hon såg mig som en börda och behandlade mig som en slav. En dag när jag var för sjuk för att jobba misshandlade hon mig och lämnade mig att dö. Lyckligtvis blev jag omhändertagen av en äldre kusin som lät mig bo hos hans familj.

När jag var 12 fick jag äntligen börja skolan. Strax därefter blev min kusins fru sjuk, och han blev svårt deprimerad. Eftersom jag inte ville vara en belastning för dem, rymde jag och anslöt mig till en grupp indonesiska soldater som hade sitt läger i djungeln. Jag arbetade åt dem – tvättade kläder, lagade mat och städade. De behandlade mig väl, och jag kände mig behövd. Men efter några månader hittade mina släktingar mig och övertalade soldaterna att skicka hem mig till byn.

Politisk aktivist

När jag hade gått ut skolan flyttade jag till Östtimors  huvudstad, Dili, och började på universitetet. Där träffade jag många studenter som hade liknande bakgrund som jag. Vi kom fram till att det enda sättet att uppnå nationell självständighet och åstadkomma sociala förändringar skulle vara genom politiska aktioner. Vår studentgrupp organiserade många politiska demonstrationer som oftast slutade i upplopp. Många av mina vänner skadades. En del blev till och med dödade.

När Östtimor blev självständigt 2002 låg landet i spillror. Tiotusentals människor hade dött och hundratusentals hade tvingats fly från sina hem. Jag hoppades att förhållandena skulle bli bättre. Men arbetslösheten och fattigdomen var stor, och de politiska oroligheterna fortsatte.

En vändpunkt

Vid den här tiden bodde jag hos några släktingar, bland annat en avlägsen yngre släkting som hette Andre och som studerade Bibeln med Jehovas vittnen. Eftersom jag var troende katolik tyckte jag inte om att han höll på med en annan religion. Ändå var jag nyfiken på Bibeln och läste ibland i den bibel Andre hade i sitt sovrum. Det jag läste gjorde mig ännu mer intresserad.

År 2004 gav Andre mig en inbjudan till åminnelsen av Jesu död, och jag bestämde mig för att vara med. Men jag tog fel på klockslaget och kom till mötesplatsen två timmar för tidigt. När vittnena kom dit, både lokala och utländska, tog de mig i hand och gav mig ett varmt välkomnande. Det gjorde djupt intryck på mig. Under talet skrev jag ner alla bibelställen i en anteckningsbok, och senare slog jag upp dem i min katolska bibel för att se om det talaren sa stämde. Det gjorde det!

Nästa vecka gick jag till mässan i kyrkan. Eftersom jag och några andra kom för sent högg prästen tag i en träkäpp och drev ilsket ut oss ur kyrkan. Vi stod kvar utanför och hörde hur prästen avslutade gudstjänsten med att säga: ”Jesu frid vare med er.” En modig kvinna ropade: ”Hur kan du prata om frid när du precis har drivit ut folk ur kyrkan?” Prästen ignorerade henne. Jag gick därifrån och kom aldrig tillbaka.

Inte långt därefter började jag studera Bibeln och vara med på vittnenas möten tillsammans med Andre. Våra släktingar blev förskräckta och började motarbeta oss. Andres mormor hotade oss och sa: ”Jag tänker gräva en grop och begrava er om ni fortsätter med den där nya religionen.” Men hon lyckades inte avskräcka oss. Vi var beslutna att gå framåt andligen.

Jag gör förändringar

När jag studerade Bibeln började jag förstå att jag egentligen aldrig hade fått uppleva kärlek. Jag var tuff och hård och vågade inte släppa någon inpå livet. Men vittnena brydde sig om mig. När jag blev svårt sjuk och mina släktingar struntade i mig kom vittnena på besök och hjälpte mig. Deras kärlek var inte bara ”ord och fraser”, utan ”verklig kärlek, som visar sig i handling”. (1 Johannes 3:18, Today’s English Version)

Trots mitt utseende och min attityd behandlade vittnena mig med ”medkänsla” och ”broderlig tillgivenhet”. (1 Petrus 3:8) För första gången i livet började jag känna mig älskad. Jag blev mjukare till sättet och började utveckla kärlek till Gud och mina medmänniskor. I december 2004 blev jag döpt som ett tecken på att jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova Gud. Kort därefter blev Andre döpt.

Välsignelser trots problem

Efter mitt dop hade jag en stark önskan att hjälpa andra som aldrig fått uppleva verklig kärlek och rättvisa. Därför började jag som heltidsförkunnare, eller pionjär, som Jehovas vittnen kallar det. Det var mycket mer givande att sprida Bibelns uppmuntrande budskap än att delta i politiska demonstrationer och upplopp. Äntligen kunde jag verkligen hjälpa andra!

År 2006 blev de politiska spänningarna återigen märkbara i Östtimor. Olika fraktioner  stred till följd av gamla konflikter. Dili belägrades, och folk från östra delen av landet flydde för sina liv. Tillsammans med andra vittnen flydde jag till Baucau, en stor stad omkring 12 mil öster om Dili. Trots allt elände vi varit med om kände vi nu att vi blev välsignade, eftersom vi kunde starta en ny församling, den första utanför Dili.

Tre år senare, 2009, fick jag gå en särskild skola för heltidsförkunnare i Jakarta i Indonesien. Vittnena där tog emot mig i sina hem och i sina hjärtan. Jag blev djupt berörd av deras kärlek. Jag kände att jag var en del av en världsvid ”brödraskara”, en internationell ”familj”, som verkligen brydde sig om mig. (1 Petrus 2:17)

Frid till slut!

Efter skolan återvände jag till Baucau, där jag fortfarande bor. Jag är glad över att kunna hjälpa andra andligen, precis som andra en gång hjälpte mig. I en otillgänglig by utanför Baucau undervisar jag och några andra omkring 20 personer om Bibeln, och en del av dem är äldre och kan inte läsa och skriva. Hela gruppen är med på möten varje vecka, och tre av dem har blivit en del av vår andliga ”familj” genom att döpa sig.

För några år sedan träffade jag Felizarda, en varm och omtänksam kvinna som tog emot sanningen från Bibeln och snart blev döpt som ett Jehovas vittne. Vi gifte oss 2011. Något jag också är väldigt glad över är att Andre arbetar vid Jehovas vittnens kontor i Östtimor. Och de flesta av våra släktingar, till och med Andres mormor som ville begrava oss, respekterar nu vår tro.

Förut kände jag mig arg, oälskad och oälskbar. Men tack vare Jehova har jag funnit verklig kärlek och frid!

[Bild på sidan 19]

Egidio som politisk aktivist.

[Bild på sidan 21]

Egidio och Felizarda tillsammans med vänner i Baucauförsamlingen i Östtimor.