Förtrösta på Jehova – Han kommer att hjälpa dig!

Berättat av Edmund Schmidt

Jag skulle ställas inför rätta i en domstol i New York i oktober 1943, och då dök orden i titeln upp i minnet. När jag var 25 år hade jag suttit nästan fyra år i fängelse på grund av min kristna neutralitet. Jag hade gjort som Jesu efterföljare tidigare i historien och bestämt mig för att ”lyda Gud som vår härskare mer än människor”. (Apostlagärningarna 5:29) Jag tänkte få berätta mer om det, men först ska jag försöka förklara hur jag fick en så stark tro på Gud.

JAG FÖDDES den 23 april 1922 i Cleveland i Ohio, i lägenheten ovanpå min fars bageri. Fyra månader senare var min far, Edmund, med vid en sammankomst som anordnades av bibelforskarna (som Jehovas vittnen kallades på den tiden). Den hölls i Cedar Point i närheten av Sandusky, omkring femton mil från vår hemstad.

Vid den sammankomsten blev alla närvarande uppmanade att ta del i arbetet med att ”annonsera, annonsera, annonsera Konungen [Jesus Kristus] och hans rike”. På söndagen veckan därpå började far göra det. Han fortsatte med det i 66 år fram till sin död den 4 juli 1988. Min mor, Mary, tjänade också Gud troget tills hon dog 1981.

Jag följer mina föräldrars exempel

Vår familj var med i den polska församlingen i Cleveland. På lördagarna var många av barnen och deras föräldrar ute och förkunnade de goda nyheterna från hus till hus. På söndagarna lyssnade föräldrarna till ett bibliskt föredrag i den stora hörsalen där vi brukade ha våra möten. Under tiden fick omkring 30 av oss barn vara med vid ett bibelstudium som en erfaren broder höll med hjälp av boken Guds Harpa. * Snart kunde jag hålla bibelstudier med andra med goda resultat.

I juli 1931 var hela familjen, som nu också bestod av min bror Frank, med vid en annan sammankomst. Den här gången hölls den i Columbus, ungefär 16 mil söderut. Det var då som Bibelforskarna med glädje antog namnet Jehovas vittnen, ett namn som är grundat på Bibeln. (Jesaja 43:10–12) Den gången var jag med i förkunnararbetet och inbjöd folk att komma och lyssna på ett tal av J. F. Rutherford,  som då hade ansvaret för Jehovas vittnens verksamhet. Det har gått mer än 79 år sedan dess, och hela tiden har det viktigaste i mitt liv varit att tjäna Jehova tillsammans med hans folk.

Hårda tider men givande tjänst

År 1933 kunde man känna effekterna av depressionen i hela världen. I USA var mer än 15 miljoner människor arbetslösa, vilket betydde ungefär en fjärdedel av alla arbetsföra män och kvinnor. Städerna hade inga ekonomiska resurser kvar, och de fattiga kunde inte få socialbidrag eller annat understöd. Men i den kristna församlingen hjälpte vi varandra. På söndagarna tog vår familj med sig bröd och bakverk från bageriet till mötet. Och om det blev några pengar över när räkningarna var betalda vid slutet av månaden så skickade far dem till Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Han visste att pengarna skulle användas till att finansiera tryckningen av biblisk litteratur.

På den tiden använde man flitigt radion för att sprida budskapet. Bibliska tal som hölls vid sammankomsterna sändes av över 400 radiostationer. På 1930-talet framställde vittnena både grammofoner och skivor i Brooklyn. De användes i förkunnararbetet, och vi gjorde noteringar om hur många gånger vi spelade upp föredragen för allmänheten och hur många som lyssnade varje gång.

År 1933 kom Adolf Hitler och nazistpartiet till makten i Tyskland. Jehovas vittnen blev utsatta för svår förföljelse på grund av att de var politiskt neutrala. (Johannes 15:19; 17:14) Eftersom de vägrade att ta del i politiska aktiviteter och säga ”Heil Hitler” skickades en stor del av vittnena i Tyskland till koncentrationsläger. Många blev avrättade, och andra dukade under av tvångsarbete. På grund av den brutala behandlingen i lägren så dog många strax efter att de hade blivit befriade. Något som kanske inte är lika känt är hur illa behandlade Jehovas vittnen blev i andra länder, till exempel i USA.

År 1940 var vi med vid en sammankomst i Detroit i Michigan. Där blev jag döpt den 28 juli för att visa att jag hade överlämnat mig åt Jehova Gud. Månaden innan sammankomsten hade USA:s högsta domstol beslutat att de som vägrade hälsa flaggan bröt mot landets lagar och kunde bli relegerade från skolan. Hur hanterade Jehovas vittnen den situationen? Många av dem öppnade egna skolor för att barnen skulle få utbildning. De kallades Kingdom Schools (Rikets skolor).

Andra världskriget hade brutit ut i Europa i september 1939, och krigshysterin svepte genom USA. Unga Jehovas vittnen blev trakasserade och slagna av både ungdomar och vuxna  som inte förstod varför vi valde att vara neutrala. Det beräknas att från 1940 till 1944 utsattes Jehovas vittnen i USA för mer än 2 500 pöbelangrepp. Förföljelsen ökade när japanerna attackerade Pearl Harbor den 7 december 1941. Några veckor tidigare hade jag börjat som pionjär, som Jehovas vittnen kallar dem som förkunnar på heltid. Jag sparade pengar och köpte mig en sju meter lång husvagn, och tillsammans med andra vittnen flyttade jag till Louisiana för att tjäna som pionjär.

Förföljelse i Sydstaterna

I närheten av staden Jeanerette fick vi tillåtelse av några på orten att ställa husvagnen på ett fält där man odlade pekannötter. En lördag bestämde vi oss för att förkunna för människor ute på gatorna på orten, men polischefen samlade sina män och förde oss som fångar till rådhuset. En hotfull mobb på 200 personer samlades utanför, och poliserna skickade ut oss utan att erbjuda något som helst skydd. Till vår stora lättnad skingrades mobben, och vi fick passera. Nästa dag åkte vi till Baton Rouge, en stor stad i närheten, för att berätta för andra Jehovas vittnen vad som hade hänt.

När vi kom tillbaka till Jeanerette hade någon satt ett meddelande på husvagnsdörren: ”Möt mig vid oljearbetarnas kvarter.” Det var undertecknat ”E. M. Vaughn”. Vi träffade den här mannen, och han och hans fru bjöd oss på mat. Han berättade att han och några av hans män hade varit med i mobben som samlats på lördagen, och om det hade blivit nödvändigt skulle de ha försvarat oss. Vi uppskattade hans stöd och uppmuntran.

Nästa dag kom beväpnade poliser och arresterade oss och konfiskerade litteraturen. De tog nycklarna till husvagnen och satte mig i isoleringscell i 17 dagar. Jag fick knappt något att äta. E. M. Vaughn försökte hjälpa oss utan någon större framgång. Medan vi satt i fängelse blev vi bestulna på allt vi ägde, och resten brändes upp, inklusive min husvagn. Vid den tiden förstod jag inte att Jehova förberedde mig för andra saker som väntade.

Fängelse i Nordstaterna

Jag åkte tillbaka till norra delen av USA och hade varit där en månad när jag blev förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i Olean i staten New York, tillsammans med några andra vittnen. I Olean krävde myndigheterna att jag skulle anmäla mig för att göra värnplikten. Jag fick status som vapenvägrare. Jag gjorde två test som visade att jag hade god fysisk och mental förmåga, och mitt papper stämplades ”Candidate for Officers Training Academy” (lämplig för officersutbildning).

Jag kunde fortsätta i pionjärarbetet ungefär ett år. Men eftersom jag vägrade sluta predika och vägrade inställa mig för militärtjänstgöring så blev jag arresterad av FBI 1943. De sade att jag skulle infinna mig i den federala domstolen i Syracuse veckan därpå och ställas inför rätta. Åtal väcktes, och det bestämdes att rättegången skulle hållas två dagar senare.

Jag skötte mitt eget försvar. På våra kristna möten fick vi unga anvisningar om hur vi kunde försvara våra konstitutionella rättigheter i domstol och hur vi skulle uppföra oss där. Jag mindes mycket väl den bibliska uppmaningen som jag nämnde inledningsvis. Några åklagare blev besvärade av att vittnena tycktes veta mer om lagen än de själva gjorde! Men juryn kom fram till att jag var skyldig. När domaren frågade om jag hade något att tillägga sade jag bara: ”Inför Gud får hela nationen i dag stå till svars för hur den behandlar Guds tjänare.”

Jag blev dömd till fyra års fängelse i Chillicothe i Ohio. Där fick jag arbeta som sekreterare åt en officer på fängelset. Efter några veckor kom en utredare från Washington D.C. till kontoret och sade att de höll på att utreda en Hayden Covington. Han var Jehovas vittnens försvarsadvokat, och i USA var han allmänt erkänd som en av de främsta advokaterna specialiserad  på konstitutionella rättigheter.

Utredaren sade att han ville ha alla dokument som rörde två fångar – Danny Hurtado och Edmund Schmidt. Då svarade min överordnade: ”Vilket sammanträffande! Det här är ju mr Schmidt.” Utredaren var på ett hemligt uppdrag, men nu insåg han plötsligt att vi hade fått reda på alltsammans. Jag blev snart omplacerad till köket.

Pionjärtjänst, Beteltjänst och äktenskap

Den 26 september 1946 blev jag villkorligt frigiven och kunde börja som pionjär igen, den här gången i Highland Park-församlingen i Kalifornien. Två år senare kunde min dröm sedan länge bli verklighet. Jag fick en inbjudan att bli bagare vid Jehovas vittnens huvudkontor (Betel) i Brooklyn. Där framställs biblisk litteratur till det världsvida predikoarbetet. Jag slutade genast som chefskonditor på en restaurang i Glendale och flyttade till Betel.

Sju år senare, 1955, så hölls flera internationella sammankomster i Europa. Min familj hjälpte mig med det ekonomiska så att jag kunde åka dit. Det var en upplevelse att få vara med vid sammankomsterna i London, Paris, Rom och särskilt Nürnberg. Där hade mer än 107 000 samlats på den enorma stadion där Hitler en gång stolt hade inspekterat sina trupper. Bland de närvarande vid sammankomsten fanns sådana som Hitler hade sagt att han skulle utrota. Det var en härlig känsla att få vara tillsammans med dem!

På sammankomsten i Nürnberg träffade jag en ung tyska, Brigitte Gerwien, som också var ett Jehovas vittne. Jag blev förälskad, och vi gifte oss mindre än ett år senare och flyttade tillbaka till Glendale för att bo i närheten av mina föräldrar. Vår förste son, Tom, föddes 1957. Vår andre son, Don, föddes 1958, och vår dotter, Sabena, 1960.

Ett meningsfullt, berikande liv

Några har undrat om jag känner mig bitter för att jag har blivit förföljd och suttit i fängelse på grund av att jag har tjänat Gud. Det är precis tvärtom! Jag tackar Jehova för att jag har haft privilegiet att tjäna honom tillsammans med så många trogna kristna. Och jag hoppas att det jag varit med om kan få andra att bygga upp sitt förhållande till Gud och aldrig överge honom.

Många har fått lida oerhört för att de har tjänat Gud. Men det är väl något som vi kan förvänta oss? ”Alla som önskar leva i gudhängivenhet i gemenskap med Kristus Jesus skall också bli förföljda”, sägs det ju i Bibeln. (2 Timoteus 3:12) Men lika sanna har orden i Psalm 34:19 visat sig vara: ”Många olyckor drabbar den rättfärdige, men Jehova befriar honom ur dem alla”!

[Fotnot]

[Bild på sidan 27]

Vi förkunnar i Louisiana under tidigt 1940-tal.

[Bild på sidan 29]

I bageriet vid huvudkontoret.

[Bild på sidan 29]

Jag och Brigitte.