RUT stod på knä vid högen med all säd hon hade samlat under dagen. Det var nästan kväll, och solen höll på att gå ner över fälten runt om Betlehem. Många arbetare var redan på väg tillbaka mot den lilla stadsporten som syntes uppe på en höjd inte långt därifrån. Rut kände nog hur musklerna protesterade efter en lång dags hårt arbete. Hon hade arbetat ända sedan morgonen. Men hon höll fortfarande på, och nu använde hon en liten stav eller slaga för att få kornen att lossna från stråna. Men trots allt hade det varit en bra dag, bättre än hon någonsin kunnat önska sig.

Började situationen äntligen ljusna för den här unga änkan? Hon hade blivit väldigt fäst vid sin svärmor, Noomi, och hade lovat att stanna hos henne och göra Noomis Gud, Jehova, till sin egen Gud. De två sörjande kvinnorna hade kommit till Betlehem från Moab, och Rut, som var moabitiska, insåg snart att Jehovas lagar innehöll praktiska anvisningar som skyddade de fattiga i Israel, även om de var utlänningar. * Hon hade sett att Jehovas tjänare som levde efter Lagen och lät sig fostras av den blev andliga och vänliga människor. Deras andliga inställning rörde hennes hjärta.

En sådan person var Boas, en äldre, ganska rik man som ägde fälten där hon samlade ax. Under dagen hade han varit omtänksam mot henne på ett faderligt sätt. Hon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på hur vänlig Boas hade varit. Han hade berömt henne för att hon tog hand om Noomi och för att hon litade på den sanne Guden, Jehova, och sökte ”tillflykt under hans vingar”. (Rut 2:11–13)

Men Rut måste ha funderat på vilket liv hon hade framför sig. Hur skulle hon försörja sig själv och Noomi under åren framöver, som änka utan barn och dessutom utlänning? Skulle det räcka med att plocka ax på fälten? Och vem skulle ta hand om henne när hon blev gammal? Det är fullt förståeligt om sådana tankar for runt i huvudet. Nu i dag, med den kärva världsekonomin, får många kämpa med liknande problem. Vi ska se hur  Rut tog itu med sin situation, och vi kommer att få mycket att efterlikna.

När Rut var färdig med att klappa ut axen och hade samlat ihop kornen så visade det sig att hon hade fått ihop ungefär en efa, alltså 22 liter korn. Högen med korn kan ha vägt omkring 14 kilo! Hon kanske flyttade över kornet på ett tygstycke och knöt ihop det innan hon lyfte upp det på huvudet och började gå tillbaka mot Betlehem i skymningen. (Rut 2:17)

Noomi blev glad när hennes kära svärdotter kom hem, och hon kanske tappade hakan av förvåning när hon såg Ruts stora lass med korn. Rut hade också med sig lite mat som hade blivit över från måltiden som Boas gav arbetarna, så nu kunde de båda äta en liten enkel måltid tillsammans. Noomi frågade: ”Var har du plockat i dag, och var har du arbetat? Må den som brydde sig om dig bli välsignad.” (Rut 2:19) Noomi var insiktsfull. När hon såg hur mycket Rut kom hem med, förstod hon att någon hade brytt sig om den unga änkan och hjälpt henne.

Rut berättade för Noomi hur omtänksam Boas hade varit. Noomi blev rörd och sa: ”Välsignad vare han av Jehova, som inte har övergett sin kärleksfulla omtanke mot de levande och de döda.” (Rut 2:19, 20) Hon såg Boas omtänksamhet som en gåva från Jehova. Han påverkar sina tjänare att vara generösa och lovar att belöna sitt folk när de är omtänksamma. * (Ordspråksboken 19:17)

Noomi uppmuntrade Rut att ta emot Boas erbjudande att fortsätta plocka ax på hans fält och hålla sig nära de unga kvinnorna som arbetade för honom, så hon skulle slippa bli antastad av skördemännen. Rut lyssnade på hennes råd, ”och hon fortsatte att bo hos sin svärmor”. (Rut 2:22, 23) Här får vi återigen bevis för en stark egenskap hos Rut, hennes lojala kärlek. Hennes exempel kan göra att vi frågar oss själva om vi värnar om familjesammanhållningen, lojalt stöttar våra nära och kära och erbjuder dem vår hjälp. Jehova lägger alltid märke till när vi visar lojal kärlek.

Kan man verkligen säga att Rut och Noomi var en riktig familj? I en del kulturer tycker man att det måste finnas en man, hustru, son, dotter, far- och morföräldrar och så vidare för att det ska kallas en familj. Men berättelsen om Rut och Noomi hjälper oss att förstå att Jehovas tjänare kan öppna sina hjärtan och få den minsta lilla spillra av en familj att glöda av värme, omtänksamhet och kärlek. Uppskattar du den familj du har? Jesus gav oss en fin påminnelse. Även om man inte har någon egen familj kan man få en i den kristna församlingen. (Markus 10:29, 30)

Från kornskörden till veteskörden, ungefär från april till juni, fortsatte Rut att plocka ax på Boas fält. Veckorna gick, och Noomi tänkte nog på vad hon skulle kunna göra för sin svärdotter. När de var kvar i Moab hade Noomi varit helt säker på att hon aldrig skulle hitta en ny man åt Rut. (Rut 1:11–13) Men nu tänkte hon annorlunda. Hon tog upp saken med Rut och sa: ”Min dotter, borde jag inte söka ett tryggt hem åt dig?” (Rut 3:1) På den tiden var det föräldrarna som skulle ordna en äktenskapspartner åt sina barn, och Rut hade blivit som en riktig dotter för Noomi. Hon ville att Rut skulle få ”ett tryggt hem”, alltså den stabilitet och trygghet som ett eget hem och en äkta man skulle kunna ge. Men vad kunde Noomi göra?

 Första gången Rut nämnde Boas sa Noomi: ”Mannen är nära släkt med oss. Han är en av våra återköpare.” (Rut 2:20) Vad betydde det? Guds lag till Israel innehöll kärleksfulla anvisningar som skyddade familjer som hade fått det svårt på grund av fattigdom eller dödsfall. Om en kvinna blev änka utan att ha fått några barn var det ett särskilt hårt slag, eftersom makens släktlinje hade blivit bruten, hans familjenamn skulle inte föras vidare av framtida generationer. Men Guds lag tillät att mannens bror gifte sig med änkan. Då kunde hon få en arvinge som skulle föra den döde makens namn vidare samt trygga släktens egendom. * (5 Moseboken 25:5–7)

Noomi började tänka ut en handlingsplan. Rut kanske spärrade upp ögonen när hennes svärmor började förklara. Rut var förmodligen ganska obekant med Israels lagar, och många av landets seder och bruk måste ha känts främmande för henne. Men hon hade stor respekt för Noomi, och därför lyssnade hon noga. Noomis förslag kanske kändes konstigt och pinsamt, och Rut riskerade att bli avspisad, men hon gick ändå med på det hela. Hon sa ödmjukt: ”Allt vad du säger till mig skall jag göra.” (Rut 3:5)

Ibland är det svårt för unga människor att lyssna på råd från äldre som har större erfarenhet. Det kan vara lätt att tro att de äldre inte riktigt kan fatta vilka problem eller utmaningar man har som ung. Men när vi tänker på hur ödmjuk Rut var blir vi påminda om att lyssna till äldre, kloka personer som älskar oss och vill oss väl. Men vad sa Noomi  egentligen, och hur fick Rut nytta av att följa hennes råd?

När det blev kväll gick Rut till tröskplatsen, där jordbrukarna tröskade och rensade bort agnarna. Marken var stampad och alldeles plan. Platsen brukade ligga på en sluttning eller en höjd där vinden blåste friskt på eftermiddagen och fram på kvällen. För att agnar och strån skulle skiljas från kornen använde man trägafflar eller kastskovlar och kastade upp säden i luften. Vinden förde med sig de lätta agnarna, och kornet föll till marken.

Rut följde arbetet på håll när man började bli färdig fram på kvällskvisten. Boas hade uppsikt över arbetet, och det insamlade kornet började växa till en stor hög. Efter att ha ätit en måltid med god aptit lade han sig ner vid kornhögen. Så här brukade man tydligen göra, kanske för att skydda den värdefulla skörden från tjuvar och plundrare. Rut såg hur Boas lade sig till rätta för natten. Nu var tiden inne att verkställa Noomis plan.

Rut kröp närmare med bultande hjärta. Hon hörde tydligt att Boas hade somnat. Precis som Noomi hade sagt smög hon närmare hans fötter, vek undan täcket och lade sig där. Sedan väntade hon. Timmarna gick. Det kändes säkert som en hel evighet. Till slut, när det började närma sig midnatt, började Boas röra på sig. Han huttrade nog lite i den svala nattluften, sträckte sig efter täcket och försökte dra det över fötterna igen. Men då kände han att det låg någon där. Bibeln säger: ”Se, en kvinna låg vid hans fötter!” (Rut 3:8)

”Vem är du?” frågade han. Rut kanske darrade på rösten när hon sa: ”Jag är Rut, din slavinna; bred ut din mantelflik över din slavinna, för du är en återköpare.” (Rut 3:9) En del nutida översättare har försökt antyda att det fanns sexuella undertoner i det Rut sa och gjorde, men de förbiser två grundläggande fakta. För det första följde hon den tidens seder och bruk, och många av dem känns helt främmande för oss i dag. Det vore ett misstag att utgå från vår tids omoraliska normer när vi försöker förstå vad hon gjorde. För det andra svarade Boas på ett sätt som tydligt visar att Rut hade gott rykte och absolut inte gjorde något omoraliskt.

När Boas började prata med Rut var hans varma ton säkert en tröst för henne. Han sa: ”Välsignad må du vara av Jehova, min dotter. Du har gett uttryck åt din kärleksfulla omtanke ännu bättre i sista fallet än i första fallet, genom att du inte har gått efter de unga männen, vare sig ringa eller rika.” (Rut 3:10) När han sa ”i första fallet” menade han att Rut visade kärleksfull omtanke när hon följde med Noomi tillbaka till Israel och försörjde henne. ”I sista fallet” var det som hände nu. Boas påpekade att det hade varit naturligt för en ung kvinna som Rut att föredra en mycket yngre man, vare sig han var rik eller fattig. Men hon ville hellre göra gott mot Noomi, och även mot Noomis döde make genom att föra vidare familjenamnet. Det är inte så svårt att förstå varför Boas blev imponerad av den här unga kvinnans osjälviskhet.

Boas fortsatte: ”Och nu, min dotter, var inte rädd. Allt vad du säger skall jag göra för dig, ty var och en i mitt folks port vet att du är en förträfflig kvinna.” (Rut 3:11) Han ville följa seden med återköp och gifta sig med Rut, och han var nog inte helt förvånad över frågan att bli hennes återköpare. Men Boas var en rättfärdig man, och han ville inte bara göra som han själv tyckte. Han berättade för Rut att det fanns en annan återköpare som var närmare släkt med Noomis döde man. Boas skulle först ge den mannen möjlighet att gifta sig med Rut.

Han sa till Rut att stanna kvar tills det blev morgon. Sedan kunde hon smyga i väg utan att någon lade märke till det. Han ville skydda  både hennes och sitt eget rykte, så att inte någon felaktigt skulle tänka att något omoraliskt hade hänt. Rut kurade ihop sig vid hans fötter igen. Hon kände sig nog lite lättare till sinnes när han hade reagerat så vänligt. Sedan, medan det fortfarande var mörkt, fick hon ett generöst lass med korn av Boas, och så gav hon sig av tillbaka till Betlehem.

Det var nog skönt för Rut att tänka på vad Boas hade sagt, att hon var känd bland alla som ”en förträfflig kvinna”. Att hon var så villig att lära känna Jehova och tjäna honom bidrog säkert till hennes goda rykte. Hon hade också varit mycket omtänksam och hänsynsfull mot Noomi och hennes folk, för hon hade varit villig att anpassa sig till nya vanor och traditioner som säkert kändes märkliga. Om vi efterliknar Ruts tro kommer vi inte bara att respektera andra människor, utan också deras seder och bruk. Om vi gör det kan vi också få ett mycket gott rykte.

”Vem är du, min dotter?” sa Noomi när Rut kom hem. Det kanske var så mörkt att hon var tvungen att fråga. Men Noomi kanske också ville veta om Rut fortfarande hade samma identitet som änka eller om hon kunde se fram emot äktenskap. Rut berättade snabbt för sin svärmor allt som hon och Boas hade pratat om. Hon visade också hur mycket korn Boas hade skickat med till Noomi. * (Rut 3:16, 17)

 Det var klokt av Noomi att be Rut stanna hemma och vänta den dagen, i stället för att gå ut och samla säd på fälten. Hon sa till Rut: ”Mannen kommer inte att ge sig någon ro förrän han har fört saken till sitt slut i dag.” (Rut 3:18)

Noomi hade helt rätt. Boas gick till porten där stadens äldste brukade träffas och väntade på att mannen som var en närmare släkting skulle komma förbi. Inför vittnen erbjöd Boas mannen att bli Ruts återköpare och gifta sig med henne. Men mannen tackade nej och menade att det skulle skada hans egen arvedel. Då bekräftade Boas inför männen i stadsporten som var vittnen till det hela att han skulle bli återköpare. Han skulle alltså köpa ägorna som hade tillhört Elimelek, Noomis avlidne man, och gifta sig med Rut, änkan till Elimeleks son Mahlon. Boas sa att det skulle ”uppväcka den dödes namn över hans arvedel”. (Rut 4:1–10) Boas var helt klart en uppriktig och osjälvisk man.

Boas gifte sig med Rut. Sedan läser vi: ”Då lät Jehova henne bli havande, och hon födde en son.” Kvinnorna i Betlehem välsignade Noomi och lovprisade Rut. De sa att hon var bättre för Noomi än sju söner. Längre fram ser vi att Ruts son blev en av kung Davids förfäder. (Rut 4:11–22) Och David i sin tur blev en i släktlinjen till Jesus Kristus. (Matteus 1:1) *

Rut blev verkligen välsignad. Noomi också, som kunde vara med och uppfostra barnet som om det var hennes eget. De här två kvinnornas liv är tydliga exempel på att Jehova Gud bryr sig om alla som ödmjukt försöker få ihop till sin försörjning och tjäna Jehova lojalt tillsammans med hans utvalda folk. Han sviker aldrig dem som tjänar honom troget och vill ha ett gott namn inför honom, precis som Rut.