Jag växte upp i Ancram, ett litet samhälle i norra delen av staten New York. Ancram bestod mest av bondgårdar. Det fanns faktiskt fler kor än människor där.

Min familj gick i den enda kyrkan på orten. Varje söndagsmorgon putsade farfar upp mina skor. Sedan tog jag min lilla vita bibel jag fått av farmor och gick till söndagsskolan. Vi syskon fick lära oss att arbeta hårt, att respektera och hjälpa andra och att vara tacksamma för det vi hade.

När jag blev äldre flyttade jag hemifrån och blev lärare. Jag hade många frågor om Gud och om livet. Vissa elever hade riktiga läshuvuden, medan andra verkligen fick lägga manken till för att nå samma resultat. En del hade funktionshinder, medan andra var friska och starka. Jag tyckte det var så orättvist. Ibland sa föräldrarna till de barn som inte hade så lätt för sig: ”Det var Guds vilja att mitt barn skulle bli så här.” Jag undrade hur Gud kunde låta barn födas med funktionshinder. De hade ju inte gjort något ont.

Jag undrade också vad jag skulle göra med mitt liv. Det kändes som att tiden gick så fort. Jag hade växt upp i en bra familj, gått i fina skolor och hade nu ett arbete som jag älskade. Men i övrigt kändes livet tomt. I bästa fall skulle jag bli gift, få ett fint hem och några ungar, fortsätta arbeta fram till pensionen och sluta mina dagar på ett äldreboende. Jag undrade om livet hade något mer att ge.

En sommar reste jag och några kolleger runt i Europa. Vi besökte Westminster Abbey, Notre-Dame, Vatikanen och många mindre kyrkor. Vart jag än kom ställde jag mina frågor. Väl tillbaka i Sloatsburg i New York gick jag  till flera olika kyrkor, men det var ingen som kunde ge mig några vettiga svar.

En dag kom en tolvårig elev och frågade mig tre saker. För det första undrade hon om jag visste att hon var ett Jehovas vittne. Det visste jag. För det andra frågade hon om jag ville veta mer om Jehovas vittnen. Det svarade jag också ja på. För det tredje ville hon veta var jag bodde. När jag berättade det, visade det sig att vi bodde väldigt nära varandra. Föga anade jag då hur den här flickans tre frågor skulle förändra mitt liv.

Snart dök hon upp på sin cykel och började studera Bibeln med mig. Jag ställde samma frågor till henne som jag gjort till många präster. Men till skillnad från dem kunde hon visa mig klara och tydliga svar från min egen bibel, svar jag aldrig hade fått förut!

Det jag fick lära mig från Bibeln gjorde mig glad och lugn. Jag påverkades starkt av 1 Johannes 5:19: ”Hela världen ligger i den ondes våld.” Jag blev lättad över att få veta att det är Satan, och inte Gud, som orsakar allt elände omkring oss och att Gud ska rätta till situationen. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag märkte att Bibeln är logisk när man får den förklarad för sig. Även om vittnet som studerade med mig bara var 12 år, tänkte jag att sanningen är sanningen oavsett vem den kommer ifrån.

Men jag ville ändå se om vittnena levde som de lärde. Det unga vittnet betonade bland annat att sanna kristna måste vara tålmodiga och vänliga. (Galaterna 5:22, 23) Jag bestämde mig för att testa henne och se om hon själv tillämpade det. En dag kom jag medvetet för sent till studiet. Skulle hon vänta på mig? Och skulle hon i så fall vara arg för att jag var sen? När jag körde in på uppfarten såg jag henne sitta på trappen. Hon sprang mot bilen och sa: ”Jag tänkte precis gå hem och be mamma ringa sjukhuset och polisen för att få veta om något hänt dig, för du brukar ju aldrig vara sen till studiet. Jag har varit så orolig!”

En annan gång ställde jag en fråga som jag tänkte var för svår för en tolvåring att svara på. Jag ville se om hon bara skulle hitta på ett svar. När jag ställde frågan sa hon med allvarlig min: ”Det var en svår fråga. Jag ska skriva upp den och fråga mina föräldrar.” Och mycket riktigt, nästa gång hade hon med sig ett nummer av Vakttornet som behandlade min fråga. Det var det här som drog mig till vittnena, att deras publikationer gav svar från Bibeln på alla mina frågor. Jag fortsatte studera med den unga flickan, och ett år senare döpte jag mig och blev ett Jehovas vittne. *

När jag fick svar på alla mina frågor ville jag berätta om det för alla. (Matteus 12:35) Till en början var min familj inte alls glada för det här, men med tiden började de acceptera min tro. Mamma började faktiskt studera på äldre dagar. Även om hon dog innan hon hann döpa sig är jag säker på att hon hade bestämt sig för att tjäna Jehova.

Jag gifte mig med ett vittne som hette Elias Kazan 1978, och 1981 blev vi inbjudna till Betel i USA. * Men efter bara fyra år dog Elias. Jag har stannat kvar på Betel, och det har gett mig tröst och något att fokusera på.

År 2006 gifte jag mig med Richard Eldred, som också var på Betel, och vi har varit kvar där sedan dess. När jag fick veta sanningen om Gud fick jag inte bara svar på mina frågor, utan också en verklig mening i livet. Och allt började med tre frågor från en liten flicka.