Enligt skildringen i 1 Moseboken ville farao att någon skulle tyda hans oroande drömmar. Han beordrade därför att den hebreiske fången Josef snabbt skulle föras till honom. Vid det här laget hade Josef suttit i fängelse i flera år. Trots att han var tvungen att skynda sig lade han ändå tid på att raka sig. (1 Moseboken 39:20–23; 41:1, 14) Att skribenten nämner den här detaljen över huvud taget visar att han var insatt i egyptiernas kultur.

De flesta folkslag på den här tiden brukade låta sina skägg växa, och det gällde även hebréerna. Men det fanns undantag. I ett uppslagsverk sägs det att ”de forntida egyptierna var det enda orientaliska folk som hade invändningar mot att man bar skägg”. (McClintock och Strongs Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature)

Hade egyptierna något emot övrig behåring? Tidskriften Biblical Archaeology Review svarar på det. Där sades det att man ofta förberedde sig på samma sätt för att träda fram inför farao som för att gå in i ett tempel. Det skulle i så fall ha inneburit att Josef rakade av allt hår på både huvudet och kroppen.

Inte nödvändigtvis. När Paulus skrev sina brev satte han ibland greker, eller hellener, i kontrast till judar. Det verkar som att grekerna då fick representera alla som inte var judar. (Romarna 1:16; 10:12) En av orsakerna till det var utan tvekan att det grekiska språket och den grekiska kulturen var dominerande i de områden där Paulus predikade.

Vilka räknades som greker på den tiden? På 300-talet f.v.t. talade den atenske retorikern Isokrates stolt om hur den grekiska kulturen bredde ut sig i världen. I det sammanhanget skrev han att ”de som kallas för greker är de som har förmånen att ha fått del av vår utbildning, snarare än de som är födda i Grekland”. Så när Paulus skrev att Timoteus pappa och andra var greker kan han alltså ha syftat på den kulturella bakgrunden i stället för på härkomsten. (Apostlagärningarna 16:1)